På Moderna Dansteatern i september 1995 i Stockholms Dansfestival gjorde koreografen Cristina Caprioli det här inlägget i debatten Dans och språk.

Ofta säger vi 'dans' och vi säger 'språk' utan att egentligen vara medvetna om vad vi mer specifikt menar med just 'dans' och just 'språk'.Jag ska här låta resonemanget skifta mellan de två för att bättre förstå mitt förhållningssätt till de båda och förtydliga deras närvaro i det konstnärliga uttrycket. Om man inte ger sig in i lingvistiska diskussioner, om man undviker att gå vilse i det sekellånga dilemmat mellan omöjligheten och samtidigt nödvändigheten att vetenskapligt förstå 'the significance', då kan man säga, ungefärligt, att 'uttryck är det som kommuniceras av ett tecken', altså är tecken det som har ett innhåll. Teckenets definition implicerar innehållets. Dynamiken, spänningen mellan 'significance/significant'alltså koncept/bild, form och dess inre motor, det som Saussure kallar två sidor av ett pappersark och Pier Paolo Pasolini två angränsade trappor från höger till vänster ,uppifrån och ner med ett gemensamt trappsteg på toppen, denna dynamik är 'språket', men även 'dansen'. Båda skulle man kunna säga uttrykker sig, kommunicerar, talar. Man skulle lätt kunna komma till slutsatsen att även dansen är ett språk. Men om dansen äer ett språk är rörelsen då ett tecken? Inte för mig.

Det skrivna ordet, det poetiska sublimerande språket och den autentiska rörelsen, den som vi betraktar som konstform är enligt min mening, två väsenskilda röster både praktiskt och teoretiskt. Om man tittar närmare på en dansares, en koreografs arbete kan man se att det skiljer sig starkt från en författares. En författare 'skapar' en text, men trots allt utifrån ett givet språksystem. Han bearbetar, omvandlar, konstruerar osv, men ända utan att kunna undvika språkets egen natur, bunden till sociala och historiska strukturer. (Lacan går så långt som att säga att människan skapar ej språket,utan språket människan).

En dansare eller en koreograf, som skapar en rörelse eller koreografi måste först av allt undersöka, 'skapa' ett eget alfabet, orden att tala med, uppfinna skriften, 'invent his own writing', och varje gång på nytt. Rörelsen finns inte förrän man har skapat den. Alfabet, ord, skrift är alltså felaktiga definitioner i dansens sammanhang, rörelsen är någonting annat. Trots det har vi ofta talat om 'dansens språk'; även jag har missbrukat denna lättvindiga definition. Men tänk efter:
1) språk finns i många skiftande former före, under och efter dikten, språk bärs fram av tecken, givna ord.
2) dansen finns bara i sin egen närvaro, bunden till kroppen och i en värld som, enligt min mening, befinner sig långt före grammatiken, syntaxen, orden, men alltid väldigt nära tanken, huden.
Dikten är språket av språken, dansen är dansen av dansen och inte språket av dansen. Alltså när vi säger att den dansande kroppen talar så menar vi egentligen någonting annat än språk: kanskje just magman av bild, ljud, rytm och den ständigt självrefererande formen som dansen skapar och använder sig av.
Dansen väljer 'a priori' otydliga signaler som inta låter sig fångas av vetenskapliga, semiologiska definitioner och strävar hela tiden bortom givna strukturer, lingvistiska och ideologiska. Dansen, som alla konstformer springer fram och tillbaka på en brygga mellan natur och kultur, ideologi och passion, men med kroppen, utan ord och bara i ögonblicket. Dansen vill och måsta skapa en egen ordning, egna referensramar och framförallt försvarar den alltid sin egen hemlighet, däri består dess existens. Man skulle nästan kunna säga att dansen inte uttrycker sig, kommunicerar inte, utan den tvingar uttrycket tillbaka till kroppen, orden tillbaka till kroppen, berör meningen före orden. Alltså är rörelsen aldrig ett tecken utan enbart sin egen rörelse.
Konkret sagt tycker jäg till exempel att i mitt arbete, varje gång jag verbalt förtydligar olika element, situationer, intentioner om en rörelse eller rörelsesekvens, har jag genast förlorat den. Den har genast förvandlats till en reproduktion, eller tecken för en given, känd innebörd. Rörelsen har blivit kodad, ett sceniskt uttryck. Jag vill inte veta vad rörelsen 'står' för, det vet kroppen. Vägen till den autentiska rörelsen finner jag enbart genom fysisk, intellektuell analys och medvetenhet. Kroppen ger mig formen, formen ger mig innehållet. Jag måste arbeta mig fram till en 'kontrollerad medvetslöshet', 'the intelligent body' för att kunna träda in i den imaginära sfären och låta rörelsen 'dansa'.
Tyvärr har den berättande dansens tradition under så lång tid låtit oss tro att dansen föreställer någonting annat, en handling, en situation. De emotionella sikten har överutnyttats och främst i kodade, mycket förenklade termer, rollerna har slukat dansen, kvar har det funnits psykologisk handling, symboler. Fortfarande är det svårt att försvara rörelsen, rytmen, formen. Publiken söker sig så gärna till ett igenkännande, en spegling, en läsbar läsning där rörelse är tecken och dansen är språk.
Dansens 'informative journey' rör sig ständigt mot en egen logik, geometri, kanske bortom all spontanitet men stannar alltid nära huden, tanken och lämnar aldrig sitt imaginära ursprung.'En kropp är alltid revolutionär' säger Pasolini, 'därför att den representerar det som inte går att kodificera'. Om det är sant blir rörelsen aldrig ett tecken och dansen aldrig ett språk, framförallt aldrig ett alternativ till språket.
Har man kommit så långt, givit dansen ett eget andningsrum kan man kanske återupptäcka det skrivna, talade ordet och glädjas åt dess outtömliga värld. Ordet mot/med dansen skapar en fantastisk spänning, den berikar, avslöjar, utmanar dansen och vice-versa. Jag är personligen mycket fascinerad av det som händer då ord och dans möts, men just idetta perspektiv: då dans är dans och ord är ord. Allt berättande eller av varandra förtydligande har jag mycket svårt för. All 'dansteater' som bygger på koder och text har jag också svårt för, kanska bara därför att jag är så förelskad i just 'rörelsen'. Jag omger mig alltid av texter, runt om dansen finns texterna.Jag samlar ometodiskt, per ackumulation och i viss mån respeklöst. Texter som ingår i en dansföreställning blir del av en annan resa än sin egen, får andra dramaturgiska funktioner än sina egna,andra valörer. Samma med dansen! Ordet, framförallt det jag (du) inte känner, är dansens närmaste vän.